snurrfinten

Guacamole, På Spåret och match imorgon - en perfekt fredag. Jag vill påpeka att jag tog att första resan var på väg till Marrakech på tiopoängsnivån. (Som brukligt förvisso...) Om jag var ett tv-program hade jag varit På Spåret. Mängder av intressant fakta, geografi, lite bra och dålig humor och gedigen SVT-produktion såsom public service bör göra alla sina projekt. Idag är Johan Wester med också, mumma.

Imorgon kommer Malmö till Torpahallen.

Golvet i Valkhalla (fniss) fick en sista chans idag. Ytterligare ett nytt medel är testat och det var vi, Valhallas viktigaste lag, som fick fälla en dom. Bättre eller sämre? Fortsatt spel eller nytt golv? Räkna med att hallen stänger några veckor för vi röstade för nytt golv.

Ett halvår för sent kan det bli damer i tv. Synd bara att det blir fokus på det negativa med en gång.

Lycka är att spela innebandy i Torpahallen. Stans trevligaste hall. Det är så härligt, och ovant, att kunna lägga en passning utan att behöva räkna på studsfaktorn och kan kunna skjuta ett ordentligt direktskott. Att sedan hallen ligger på en välplacerad höjdbolls avstånd från moi bidrar givetvis till njutningen. 

Turneringen i Prag är flyttad nästa år för att den inte ska krocka med OS. Det är logiskt, alla bra innebandyspelare kommer ju att vara i Peking och kriga om medaljer.

Så kommer man hem, nöjd efter ett pass i Torpa, och så är det fotboll istället för Simpsons. Besvikelsen vet inga gränser. Gick inte den där Champinionernas cup förra året?

Jävligt sur förlust i lördags. 4-5 mot Olofström. Man får inte lov att tappa 3-0. Inte heller 4-1. Om jag hade suttit några centimeter till höger hade jag täckt skottet som gav segern. Men istället kände jag hur bollen retfullt kittlade min häl för att sedan sticka i mål.

Men alla kämpade och spelade bra. Det var positivt. Det var lite lätt irriterat innan samlingen eftersom det stod klart att vi enbart skulle vara tolv utespelare men vi slog bort irritationen och fokuserade på att göra en bra match. Det var också positivt.

Det är klart att det kråvs en öisare för att Sverige ska gå till EM. När jag såg att Allbäck skulle spela från start kunde jag ta det kola hemma i soffan. När Mackan gjort sitt klev näste göteborgare fram och spikade till den gamla kistan.

I tisdags var första gången i höst som jag inte mådde dåligt efter att ha ansvarat för ett fyspass. Vid tidigare tillfällen har jag känt hatet från övriga i laget när jag delat ut grodhopp och armhävningar. I tisdags fick man häckla och hetsa varandra och det kanske gjorde att det var lättare att själv göra övningarna. Roligast var Alö som underhöll motståndarlaget med sina utrycksfulla upphopp. Hon måste ha en sprattelgubbe på väggen hemma i flickrummet - det var otroligt likt en sådan i alla fall.

Nu har jag tvättat, sorterat och vikt matchställen, ytterligare en gång. Kanske är det jag som är den där materialaren vi letar efter?

Två tecken på att positivitetskurvan vänder uppåt:

1. Matcherna flyttas till Torpahallen.

2. Jag backade in på en parkeringsplats igår. På Valhallas sjukt smala platser, mellan två feta Volvos, klämde jag in hyndan.

Things can only get better.


Det finns många saker som inte är optimala kring vårt lag just nu, vilket jag kan ha överseende med eftersom vår klubb är alldeles nyligen ihopsydd och behöver en tids konvalescens innan allt är okej. Mitt i regnet av klagomål på allt och alla och Valhalla tycker jag faktiskt att det fortfarande är kul att spela innebandy. Det är det roligaste som finns och tjejerna i laget är fortfarande hur goa som helst. Även om det ser kul ut när de halkar runt i innerstans med förbisedda hall.

Ikväll möter vi Surte igen. Japp, det kan kännas som en never ending story det här med Surte, vi har trippelmöten i b-lagsserien i år (oh, please Lord, why?) och det blev ju trippel i a-laget mot Surte också. Så ikväll kommer Alebönderna åter till Valhalla för lite avslappnat b-lagsspel.

Nåja, om det är någon i göteborgsinnebandyn som kan kalla sig alebonne så är det väl jag själv. När jag var en liten flicka och spelade i Ale IBF med min purpufärgade Unihoc Kevlar sjöng vi ibland följande klassiska hejarramsa på matcher och cuper: "Ale slår bönderna, slår bönderna, slår bönderna" osv. Med ganska låg självinsikt sjöng vi eftersom det var vi själva som kom från gödselluktarland och knappast kickersbrudarna i Robertshöjd eller Frölunda. Som oftast förlorade vi matcherna dessutom. Sista året jag spelade i Ale kom vi dock före Pixbo i tabellen, det är min skönaste skalp. (Vi kom näst sist, nota bene.)

 

Halmstad - Göteborg 5-9

Tre välbehövliga poäng inkasserades i Halmstad idag. Årets mål fick vi se när Kiilsgaard på backhand lobb/skruvade bollen mot bortre stolpen därifrån den med ett vackert kling dundrade in i mål.  Målet föranleddes av ett tjusigt diagonalspel (se fig. 1) som jag måste få säga att jag är stolt över även om jag var med i det själv och inte på något sätt vill framhäva min egen insats. Tack Mika och Virre. Gåshud.

Det var som vanligt onödigt svajigt i vårt läger men det jag tar med mig från matchen är hur vi skärper till oss och dels gör ett bra försvarsspel och dels gör mål när vi behöver det.

Tjärnquists uttalande på innebandymagazinet.se angående de vilt debatterade straffen till dumskallarna som spelade i Båstad trots att de inte fick kändes mycket vattnigt. (Ja, just det, dumskallar. Vid samtliga tillfällen som jag har spelat Båstad Open har det funnits nån i nåt lag som har varit i stan för att supa men inte spela eftersom hon inte var spelklar. Och då snackar vi division ett. Tänk att vi har bättre koll än elitklubbarna.)

"Generellt sett är det viktigt att den samlade innebandyrörelsen uppfattar reglerna och straffen som vettiga och rimliga. Om inte så är fallet behöver vi titta över delarna och förändra. Annars urholkas vårt förtroende."

Vad betyder det egentligen? Generellt? Vad säger det om just de här fallen? Ingenting. Han talar som en slipad politiker.

Kul också att Per Jansson vaknat till liv. När jag snackade med honom om tv-avtalet musslade han igen och hänvisade till att han inte har med innebandy att göra längre. Men det har han tydligen nu, när det inte är han som kritiseras utan får ge kritik.

Hehe, ja se gubbar. Di blir en aldri klok på.

Jag blev så glad igår när det visade sig att Frida Freitag liksom jag var lite smått förtjust i Jonas Thern när det begav sig. I vanliga fall brukar jag mötas av oförståelse när jag berättar att jag har nummer nio därför att Jonas var min idol. Hans fotbollskarriär peakade ungefär samtidigt som jag började spela innebandy och skulle välja nummer.

På tal om nummer så hände en sjuk grej på Josefin och Peters fest i fredags. Josses lille bror hade minnen av mig från när Josse och jag var juniorer och hon spelade i Partille och jag i Älvstranden. Lillbrorsan mindes att jag hade nummer 99 och satt mö i utvisningsbåset. Sjukt var att han minns detta som utspelades sig 1996-97-98, innan vi fick nytt matchställ och jag kunde återfå en enkel nia och sjukt är att jag fortfarande får dras med det där ryktet om att sitta i utvisningsbåset och vara arg. På hela min seniortid (sju år) har jag aldrig varit så mycket utvisad som i år, i år har jag fyra minuter på kontot. Robertshöjdarna var alltså tveksamma till att jag skulle få komma till deras lag för några år sedan enbart på grund av hur de förutfattade meningarna var under juniortiden. Kan inte jag få bli ihågkommen för att jag kallar min lagkamrater för snuttegurkor (Frida) eller gör snygga mål (nu tänker jag på ett stenhårt skott i krysset från nästan ingen vinkel alls borta mot Partille för tre år sedan)?

Nåväl, jag är tokladdad inför träningen ikväll. Matchen mot Halmstad i helgen är viktig och jag känner ett ansvar att visa detta på träningen ikväll. Tagga tuggtråd till lunch. 

Vi var bara tio på träningen igår men jag fick faktiskt ut något av kvällen ändå. Vi testade lite nygamla saker och det var nästan bättre att vara få så att los coches kunde ge mycket personlig vägledning. Jag kände mig mest förvirrad förstår du.

De nya sakerna ska chocka motståndarna under b-lagsmatchen på måndag. Då är det dags för årets derby. IBK Göteborg mot IBF Göteborg. Det hela utspelar sig i sköna Torpahallen och Håkansson har varit nervös i två veckor. (Han har tränat motståndarna i typ 20 år plus att frugan spelar där.)

Tänk att det är så kul med fjantebandy att jag ser fram emot en b-lagsmatch. Tsk.

Istället för en hård a-lagsmatch i helgen väntar hård 50-årsfest. Josse och PJ firar att de fyllt 25 båda två och det vankas både mat och dans. Sweeeet. Att dansa hela natten i 9-centimetersklackar utgör en viss risk för fothälsan och jag har redan packat ner ett par skor men lägre klack bredvid kameran och rester-från-bröllop-cidern.

 I morse när jag power waljkade i Kålltorp mötte jag Klara Zimmergren från Roll on. Hon hade en bångstyrig hund som ville hälsa på Roy men det ville inte hon. Det var i alla fall en av de häftigaste kändisupplevelserna jag haft i Kålltorp. Mustafa Mohamed och Alexandra Zassi släng er i väggen - jag älskar Roll on.

Jag missade träningen igår- det gjorde inte Roy.

IBF - Södra Dal 2-5

Jag är inte helt men något övertygad om att Södra Dal vinner vår serie i år. De har några stjärnor i anfallet men även resten av laget är jämnt och bra på det mesta. Ooo, Linda kom tillbaka till oss...

För vår del tar jag med mig att vi lyckades hålla kvar bollen inom laget även på motståndarnas planhalva. Synd att vi inte kan göra mål bara.

Det är mycket snack om att lägga ner bloggen just nu hos flera bloggers. Jag känner inte för att lägga ner men jag vill inte vara med i bloggkriget. Jag tycker det är olyckligt att jag blev citerad på innebandymagazinet eftersom det jag skrev om Surte-matchen var ett personligt försvar. Det handlade om att jag blir ledsen av att ständigt höra att jag är arg och spelar fult - inte att Surte spelar extra illa. Det råkade vara Surte vi mötte just då bara. (Det glömdes snabbt att jag i tidigare inlägg dels trott att Surte hamnar högt i tabellen och dels hyllat en av deras spelares skott.) Som jag skrev hos Sara så började jag blogga för att det är kul och för att underhålla brudarna i laget, typ Josse och lilla Evelina. Namnet snurrfinten är ju enbart en passning till Tina och Josse till exempel. Jag väntar med spänning på vem av de två som först öppnar bloggen tittfinten.

Så, då var det sagt. Jag hejar inte speciellt hårt på Förlunda Indians men bara älska aldrig hata passar bra en grå dag som denna.

Nu ska jag tvätta matchstället så vi har nåt snyggt att ha på oss ikväll på b-lagsmatchen.

IBF Göteborg - Surte IS 4-1

Det var la gött att äntligen matchen är slut. Vi hade minimalt bollinnehav men visade en stor styrka i försvaret där Surte inte skapade så vidare värst mycket. Jag hörde att det gnälldes på att vi spelar fult. Speciellt jag och Virre. Fan vad trött jag är på sånt snack. Fult spel är efterslängar, cross checkingar, att "råka" springa på motståndare på väg till och från bänken och att springa runt och lipa över knuffar i anfallszon. Det har inte jag sysslat med sedan juniortiden i alla fall men samtliga uppräknade saker pysslade Surte med idag. Att spela lite tufft i eget slott är tillåtet och det ett innebandyförsvar går ut på. Vilket lag låter vassa skyttar stå och ladda i lugn och ro? Det är ingen jävla basket vi spelar.

Nåväl, ett nytt svansben tack.

Mysigast var det stora kliv i tabellen vi gjorde ikväll. Från nedflyttning till tredje plats. Det är rätt tajt mellan första och åttonde plats just nu.

Idag är det då dags för det där färdigspelandet av Surte-matchen. Diverse skämt om inträde och sånt cirkulerar och jag skarttar och slår mig på knäna. 40 spänn kostar det att gå in idag men om man har kvar biljetten från förra gången kan man gå in gratis.

Jag hyser ett starkt ogillande till vardagsmatcher. Vi är oftast beskonade från det, förutom b-laget, och idag för man köpa läget men annars är det bara skit. Det blir så fucked up med laddningen när man inte kan tänka på matchen hela dagen utan måste pyssla med annat.

Detta är kul.