snurrfinten

Asså jag tycker att det är så jädra roligt att spela innebandy. Jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär när jag stiger in i Svingeln eller Torpa. Så känns det för mig i år. Gööött. Jag är till och med så peppad inför nästa vecka då det drar igång på riktigt igen att jag bestämt mig för att ta med klubba och boll till sommarstugan i helgen för att köra några teknikpass. Världens längsta parantes börjar här:  (Jag är en sån där person som blir väldigt exalterad för saker under en kort tid men tröttnar rätt snabbt. Jag påbörjar saker som jag inte ofta slutför; jag har flera ofärdiga tavlor som jag passionerat börjat måla men tappat glöden för, och miljoners olika syprojekt som tagit över vårt tredje rum, en kjol började jag på i onsdags klockan tio på kvällen och den sitter kvar i symaskinen just nu - jag orkade inte mer mitt i en söm. Jag lär ju inte orka köra dessa två planerade teknikpass när vi väl är i stugan och rom och colan lockar mer än en platsboll men visst är det härligt att jag är så positiv för en gångs skull?)

I motsats till detta var igår första gången jag gav fingret åt en tränare. Det har nog hänt i smyg förr och jag kan garanetra att jag tänkt fuck you bitch någon gång om jag har blivit bänkad eller så. Eller kritiserad av Larry i brottarringen. Men när Sivan igår antydde att vi hade dålig kondis i laget, då rann bägaren över.



Hmpf.

Ingen fys, bara mys, eller hur var det? Vad är det för fel på det, Sivan?

När jag var i Rom hade jag rebusmania i skallen. Fick asmånga idéer. Här är en.

Det visas många bilder på publiken från VM i simning. Igår tjoade och tjimmade den brasilianska klacken i rutan och mitt bland dem stod en ung kvinna och kliade sig i skrevregionen. Hoppsan. Att hon var just brasilianska gör väl det hela lite roligare dessutom.

Om jag någon gång skulle filmas på jumbotronen vid ett idrottsevenemang tror jag att jag kommer att sticka in pekfingret i näsan, gräva runt lite och sedan käka upp det jag hittar.

Bara för att jag har svårt att hantera sådana situationer.

Idag är det tisdag och imorse när jag tänkte att det var onsdag men insåg att det bara var tisdag och hela två dagar till torsdag blev jag hemskt besviken. Varför? Inte för att jag längtar till helgen utan för att jag längtade till träningen. Två lååånga dagar till ytterligare ett pass i Svingeln.

Va? Vad säger ni om det då? Ha?

Är inte det är härligt tecken på bättre självförtroende och motivation?

Vår damansvariga Jassemundo Johansson går från klarhet till klarhet och uppmärksammade mig igår på att det kommer bli en mycket bättre säsong för mig i år. Hon är så klok den kvinnan. Tack. Idag var jag så inspirerad av henne att jag till och med kopierat ehhens matlåda från igår; köttfärsås med makaroner.

Detta blir första säsongen på många, många år som jag faktiskt liksom tror att jag kan och inte använder innebandyn som en tillflyktsort. Nu har jag kirrat det här halvfasta jobbet som journalist och har ett lugnt privatliv. För alla som inte kan min historia kan jag meddela att jag hade ett par riktigt skitiga år i början av 2000-talet där en före detta sambo betedde sig mycket illa. I år är kanske första året då jag inte av gammal vana alltid kollar mig över axeln när jag är utomhus för att se om han dyker upp. I Älvstranden var innebandyn ett ställe att glömma den där skiten. I Jönköping fick jag chansen att inte bo på Hisingen och riskera att stöta på honom. I RBK Göteborg kunde jag inte hålla masken och kunde börja lipa på träningen när det gick dåligt. Inte på grund av innebandyn, utan för att det andra var för jobbigt. Och nu, i IBF, känns det äntligen bra igen.

Och jag har chansen att tro på mig själv och en framtid. Så mycket att jag äntligen kirrade ett jobb.

svidande förluster gör lag då och då.

jag är löjligt partisk och känslorna svallar över när jag skriver att mikas flytt till södradal är sommarens förlust i söderettan. att mika flyttar till lund av skäl som inte har med innebandy att göra, gör det oundvikligt för både oss och södra d att denna övergång är på g. men det gör ont ändå mika! jag orkar inte ens skriva stor bokstav i det här inlägget.

det finns få som förstår precis vad jag menar när jag säger att livet är bittert såsom mika. eller som förstår hur man kan förlora sig i michael jackson och justin t. eller hur det är att vara stark men samtidigt tycka att man är världens sämsta innebandyspelare.

aj miss ju lajk kräjsy. miss ju lajk kräääääjsyy.


Methinks I see thee, now thou art below,  as one dead in the bottom of a tomb.
Som Julia säger när Romeo måste länma henne efter att ha dödat Tybalt och blivit landsförvisad.

 - lotte +  + + +

NU tar vi det där efterlängtade sommarlovet från snurrfintandet. Snart åker jag till Rom och när jag kommer hem börjar taktikträningarna och där passar det bra att gå på't igen.

Inte för att jag bryr mig ett skit om Roma eller italiensk fotboll man jag låtsas att vi sjunger om Öis och Allbäck är ju ändå för Göteborg var Totti är för Rom (ehh... ?). 

Peace. 

Aaa, vad varmt det var i Svingeln igår. En riktig svettfest var vad det var.

Men jag tycker att det är askul att spela innebandy igen. Kanske har jag fått ny motivation av all ny teknik jag lärt mig den här försäsongen. Finta skott, skjuta snabbare, vända på backhand. Innebandyn är ju en djungel av saker man kan hitta på med klubba och boll. Varför fick jag inte veta det när jag som tolvåring kubbade runt i Ledethallen med min Unihoc Kevlar och bänkar som sarg?

I Skatås i onsdags var det också hett. Speciellt längs femman där jag, Fritjoff och Anna Kjellström körde ett improviserat randombenpass. Det är extreeemt mycket lättare att hoppa grodhopp i backar om man har någon att råskvallra och prata skit med. Enkel biljett till träningsvärk i käken.