snurrfinten

2010

har jag spelat innebandy i typ 18 år

är det 14 år sedan jag gick till Älvstranden

är det 10 år sedan jag tog studenten och flyttade hemifrån

har jag spelat tio säsonger i rad i division ett (jag fullföljde ju inte min säsong i eliten utan flyttade tillbaka till Gbg och Gaystranden med några omgångar kvar - så - tio år i rad).


HERREGUD.

Tio år.

Hej kom å hjälp mig.

Galen morgonpromenad med Roysan.

Orkade inte gå till gymmet, körde ben hemma framför säsong 21 av Simpsons (inte lika bra längre). Utfall och sån skit.

Bröst, axlar, rygg.

Intervaller.

Balansbräda.

Mage.

Bröst, axlar, rygg.

Lite intervaller.


Lördagens härligaste: Intervaller gungandes i takt till Michael Jacksons Off the Wall med min julklappsipod.

Vila. Ofrivillig.

Mycket rask morgonpromenad, 60 minuter.

Gym: Axlar (tungt), armar (lättare), 30 minuter intervaller på crosstrainern, balansbräda för fotlederna.



Idag ser jag fram emot Peter Lemarcs bok som jag vet att mamma köpt till mig i juleklapp.

Rask morgonpromenad 45 minuter.

Gym: Bröst, rygg och mage. 45 minuter intervaller på crosstrainern.

Idag såg jag fram emot ... inget.

Och med den förlusten mot Södradal så tar Snurrfinten juluppehåll.

Jag ska ägna ledigheten åt gymmet. Kanske kan jag komma tillbaka i gammal storform när det gäller styrketräning. Mitt mål är att kunna att kunna matcha Suddens 6,8 procents kroppsfett när januari är över och ta minst 65 kilogram i bänkpressen (mitt personliga rekord från 2002 är 75).

(Öh, lycka till, gumman. Dags att dra ner på bearnaisesåsen i så fall. Mottot "En avokado om dagen och en bea i veckan" kommer nog inte duga. Deffa!)

Nä, men seriöst.


Jag sticker inte under stol med att jag är bitter.

Har ni hört att nästa säsong blir den sista för the Oprah Winfrey show?

Jag funderar över att göra ett liknande announcement när jag slänger in klubban så långt in i garderoben att jag inte hittar den längre. Oprah älskar sitt program så mycket att hon vet när det är dags att sluta. 25 år blir rätt för henne. Det låter gött det där, att sätta ett slutdatum... 



Imorgon är det match igen. Mot Södradal igen. Det blir nog inte 4-0 till oss denna gång.






… en luffare är jag, som halkar
förbi i vägarnas grus.
Mitt hjärta är hett som en masugn
och kallt som ett fattighus.

å här kommer innebandyångesten på en och samma gång, här kommer innebandyångesten på en och samma gååång

Idag kom jag att tänka på ett av mina bästa innebandyminnen och fällde en mikrotår av lycka när jag fladdrade ner längs minnenas allé. Det var när min kompis Linda gjorde sitt första mål. Det är minst tio år sedan men jag minns det som ... nja, inte igår, men sju, åtta år sedan kanske.

Emma och Linda och jag var oskiljaktiga under juniortiden. Vi hade gått på samma dagis tillsammans och innebandyn var det som verkligen förde oss samman till tre bästisar. (Still going strong I might add.) Emma och jag var kedjekamrater och Linda var helt asgrym i mål och en av de bästa lagkaptenerna jag haft. Klok och snäll men stenhård inombords. Under vår sista säsong som juniorer hade Linda dock tappat lusten för ib och bestämde sig för att prova lyckan som utespelare, för att se om det skulle ge motivationen tillbaka.

Nu ska det sägas att Linda var en bra måvakt, men hade aldrig varit någon bolltrollare direkt. Kanske fanns det en tanke med att hon fick stå i mål när vi började spela ib i Ledetskolans slitna hall utan sarg? Nåväl.

Lindas bästa egenskaper som utespelare blev att vara stark, ha bra inställning och explosiva lår.

Vi mötte bonkargänget Floda. 27-3 hade vi vunnit med på bortaplan. Nu var vi hemma i goa Lundbystrand 1. Parketten blänkte, läktaren var ganska tom och målen började rulla in för vår del.

Inte speciellt spännande med andra ord.

Tills.

Linda får bollen framför Flodas målvakt. Viftar och kämpar. Och lägger in den i mål!

Jag stod bredvid henne i slottet och kände hur hela världen exploderade ut i klang och jubel när bollen nådde nätet. Linda ser osäker ut först.

Sedan vrål.

I ögonvrån ser jag Emma komma rusande mot oss med sina långa ben. Linda gjorde mål!

Vi gråter, tjuter och hoppar i en egen liten sån där hejhejhejhejhejhejhej-grupp. Flodaspelarna ser förvånade ut. Resten av vårt lag skäms lite. Vi ledde ju säkert med 10-15 bollar redan.

Jag är helt darrig och torkar fortfarande tårarna när jag sitter på bänken i väntan på nästa byte.

Det där var fanimej äkta vänskap.

Å, Emma och Linda. Varför slutade ni spela? Var det verkligen så roligt där ute i världen, utanför Lundbystrand?




True story.

Jag måste bara få dela med mig av fem nya ord i mina ord i mobilen:

brie
gööördålig
tekade
treo

och av någon anledning, minns inte när det har använts

njurproblem.

Om det är någon där ute som minns att jag skrivit njurproblem så hör av dig.

Alltså, vem är det som skriver våra matchreferat på vår hemsida? Det tar ju flera veckor innan nåt kommer upp. Så tråkigt.

Så brukar jag tänka när jag går in på ibfgoteborg.se.

Sedan inser jag ju att det är jag själv som har den uppgiften. Men jag hoppas alltid att nån annan ska ha gjort det redan. Ska nog avsäga mig detta uppdrag.


I declare bankruptcy i referat.


På tal om bankrutt. Det finns två löften som jag brukar ge mig själv med jämna mellanrum men som jag aldrig lyckas hålla. 1. äta mer fisk (blä), 2. sluta nätshoppa (kuuul).

Häromdagen försökte jag koka nåt sånt där fiskblock och fy fan vad äckligt det blev. Och i en av mig högfrekvent besökt nätbutik har jag hittat den perfekta klänningen till José och Spettets bröllop nästa år (i augusti jag är så att säga ute i god tid).

Hur gör man för att hålla löften?



Nu är det ju då uppehåll igen. Det firade vi i tisdags med en fulländad hinderbana. Jag vågar inte slänga mig i repen men klarar av att hoppa över plinten. Hinderbanan 1. Åsa 1.

Nästa vecka kommer Turbothai tillbaka. Årets återseende. Livets comeback. För att överdriva lite grand så känns det  som i Titanic när Rose håller på att frysa ihjäl i vattnet men samlar kraft för att ropa till livbåten att komma tillbaka. Come back. Come back. Och så till slut gör den det och hon återfår liv.

Åsa, är du med i mitt lag? Vad bra!

Vi spelade lite småmål på träningen idag. Denna kommentar fick jag av Josefin när lagen bildades genom klubbor i en hög. Fint.