Älvstranden - Floda 22-1
Idag kom jag att tänka på ett av mina bästa innebandyminnen och fällde en mikrotår av lycka när jag fladdrade ner längs minnenas allé. Det var när min kompis Linda gjorde sitt första mål. Det är minst tio år sedan men jag minns det som ... nja, inte igår, men sju, åtta år sedan kanske.
Emma och Linda och jag var oskiljaktiga under juniortiden. Vi hade gått på samma dagis tillsammans och innebandyn var det som verkligen förde oss samman till tre bästisar. (Still going strong I might add.) Emma och jag var kedjekamrater och Linda var helt asgrym i mål och en av de bästa lagkaptenerna jag haft. Klok och snäll men stenhård inombords. Under vår sista säsong som juniorer hade Linda dock tappat lusten för ib och bestämde sig för att prova lyckan som utespelare, för att se om det skulle ge motivationen tillbaka.
Nu ska det sägas att Linda var en bra måvakt, men hade aldrig varit någon bolltrollare direkt. Kanske fanns det en tanke med att hon fick stå i mål när vi började spela ib i Ledetskolans slitna hall utan sarg? Nåväl.
Lindas bästa egenskaper som utespelare blev att vara stark, ha bra inställning och explosiva lår.
Vi mötte bonkargänget Floda. 27-3 hade vi vunnit med på bortaplan. Nu var vi hemma i goa Lundbystrand 1. Parketten blänkte, läktaren var ganska tom och målen började rulla in för vår del.
Inte speciellt spännande med andra ord.
Tills.
Linda får bollen framför Flodas målvakt. Viftar och kämpar. Och lägger in den i mål!
Jag stod bredvid henne i slottet och kände hur hela världen exploderade ut i klang och jubel när bollen nådde nätet. Linda ser osäker ut först.
Sedan vrål.
I ögonvrån ser jag Emma komma rusande mot oss med sina långa ben. Linda gjorde mål!
Vi gråter, tjuter och hoppar i en egen liten sån där hejhejhejhejhejhejhej-grupp. Flodaspelarna ser förvånade ut. Resten av vårt lag skäms lite. Vi ledde ju säkert med 10-15 bollar redan.
Jag är helt darrig och torkar fortfarande tårarna när jag sitter på bänken i väntan på nästa byte.
Det där var fanimej äkta vänskap.
Å, Emma och Linda. Varför slutade ni spela? Var det verkligen så roligt där ute i världen, utanför Lundbystrand?
True story.
Emma och Linda och jag var oskiljaktiga under juniortiden. Vi hade gått på samma dagis tillsammans och innebandyn var det som verkligen förde oss samman till tre bästisar. (Still going strong I might add.) Emma och jag var kedjekamrater och Linda var helt asgrym i mål och en av de bästa lagkaptenerna jag haft. Klok och snäll men stenhård inombords. Under vår sista säsong som juniorer hade Linda dock tappat lusten för ib och bestämde sig för att prova lyckan som utespelare, för att se om det skulle ge motivationen tillbaka.
Nu ska det sägas att Linda var en bra måvakt, men hade aldrig varit någon bolltrollare direkt. Kanske fanns det en tanke med att hon fick stå i mål när vi började spela ib i Ledetskolans slitna hall utan sarg? Nåväl.
Lindas bästa egenskaper som utespelare blev att vara stark, ha bra inställning och explosiva lår.
Vi mötte bonkargänget Floda. 27-3 hade vi vunnit med på bortaplan. Nu var vi hemma i goa Lundbystrand 1. Parketten blänkte, läktaren var ganska tom och målen började rulla in för vår del.
Inte speciellt spännande med andra ord.
Tills.
Linda får bollen framför Flodas målvakt. Viftar och kämpar. Och lägger in den i mål!
Jag stod bredvid henne i slottet och kände hur hela världen exploderade ut i klang och jubel när bollen nådde nätet. Linda ser osäker ut först.
Sedan vrål.
I ögonvrån ser jag Emma komma rusande mot oss med sina långa ben. Linda gjorde mål!
Vi gråter, tjuter och hoppar i en egen liten sån där hejhejhejhejhejhejhej-grupp. Flodaspelarna ser förvånade ut. Resten av vårt lag skäms lite. Vi ledde ju säkert med 10-15 bollar redan.
Jag är helt darrig och torkar fortfarande tårarna när jag sitter på bänken i väntan på nästa byte.
Det där var fanimej äkta vänskap.
Å, Emma och Linda. Varför slutade ni spela? Var det verkligen så roligt där ute i världen, utanför Lundbystrand?
True story.
Kommentarer
Postat av: Karin
Att ha sina starkaste egenskaper på plan i att vara stark, ha bra inställning och explosiva lår är absolut inte något att skämmas över. Känner liksom igen de där "symtomen"..
Att du kallar Floda för bonkargäng hoppas förövrigt är något som ligger bakom dig, det är ju min nya hemvist nu! :)
Postat av: Åsa
Det här är ju över tio år sedan så jag har nog ändrat uppfattning. Jag har ju inte mött Floda sedan dess...
Trackback
