med fötterna bittert på jorden
Jag har jäkligt ont i ljumsken alltså. Jag kunde nästan inte göra min dagliga ministyrketräning imorse. Och jag som har hört så många skräckhistorier om idrottskarriärer som tvingats ställas in på grund av ljumskar, Macho Mangan och Jasmine, för att bara nämna två. Fast deras karriärer fick sig en törn i för tidiga år - min karriär är ju snarare på upphällningen och här har jag kanske en bra anledning att sluta efter de sex matcher som återstår av säsongen. Jag vill inte ta beslutet själv liksom, det blir lättare om där finns en skada att skylla på.
Men samtidigt vet jag att jag inte kommer sluta spela redan som fräsch 28-åring. Om en motviktstruck inte kapar mina fötter någon gång under våren det vill säga, men jag har inte tänkt gå närheten utav några sådana så det ska nog gå bra.
Jag har för vana att likt en amatörpsykolog analysera mitt eget beteende och varför jag gör eller känner ditten och datten. Just nu har jag kommit fram till att min innebandykris, som kommer och går, beror på den roll jag har, och nästan alltid har haft i alla lag jag spelat i. Att slita mycket och bry mig för mycket men inte få speciellt mycket för det egentligen. Lite bittert kan tyckas, men ibland är det kul att bli hyllad för ett uppoffrande slit i försvaret och inte bara för de snygga mål man (inte) gör. Thank's for nothing, som min syster skulle sagt. (Det är här någon ska säga att utan försvaret kan de som springer upp och gör målen inte göra sina mål och blablabla. Det räcker inte för mig just nu, jag är jävligt bitter efter snart 17 år med den rollen helt enkelt.) Men det går över. Jag har inte bara amatörnalyser i bakfickan utan även amatörbehandlingar i rockärmen (musik, koffein och La Redoutes vårkatalog.)
Svammel, svammel.
Södradal igen på lördag. Jäklar vad snabbt serien svischade förbi i år. Jag hoppas på en bättre match än när vi var nere i söder och höll på att somna på plan av det tråkiga spel som både vi och sydstatarna visade upp. Jag tror att vi har en stor chans att vinna i helgen. Vi har, likt andra lag i serien, det lite svajigt i truppen på grund av sjukdom och resor men vi har lärt oss att acceptera det material vi har och köra järnet ändå.
Så det så.
I know the deal, har liksom du haft just den där "städgummerollen" i princip jämt... Då gör man som jag, skaffar barn när man fyller 30 och gör sedan comeback i div 3 och lirar - BARA FÖR ATT MAN TYCKER DET ÄR ROLIGT! :D
hör dej! Man (inklusive mej själv) ser ju oftast dom som gör målen osv..
Men det är många gånger slitvargarnas tröja hamnar upphängda i någon fin hall.
Kan se det framför mej:
Tröja nummer 9 hängandes med stolthet från taket, och strålkastarna som gör att det inte går att undvika namnet på ryggen... "Wall"! The one and only!
Karin: Vi har ju ett div 3 lag i vår förening. Du är inne på ett intressant spår där.
mika: den dagen de hissar en damspelares tröja i en hall i göteborg ska jag äta upp min gamla Unihoc Revolution.
Vill inte krossa drömmen om div 3 spel.....men det e inte så roligt som det låter...
NEEEJ. Förstör inte för mig.