snurrfinten

Asså jag tycker att det är så jädra roligt att spela innebandy. Jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär när jag stiger in i Svingeln eller Torpa. Så känns det för mig i år. Gööött. Jag är till och med så peppad inför nästa vecka då det drar igång på riktigt igen att jag bestämt mig för att ta med klubba och boll till sommarstugan i helgen för att köra några teknikpass. Världens längsta parantes börjar här:  (Jag är en sån där person som blir väldigt exalterad för saker under en kort tid men tröttnar rätt snabbt. Jag påbörjar saker som jag inte ofta slutför; jag har flera ofärdiga tavlor som jag passionerat börjat måla men tappat glöden för, och miljoners olika syprojekt som tagit över vårt tredje rum, en kjol började jag på i onsdags klockan tio på kvällen och den sitter kvar i symaskinen just nu - jag orkade inte mer mitt i en söm. Jag lär ju inte orka köra dessa två planerade teknikpass när vi väl är i stugan och rom och colan lockar mer än en platsboll men visst är det härligt att jag är så positiv för en gångs skull?)

I motsats till detta var igår första gången jag gav fingret åt en tränare. Det har nog hänt i smyg förr och jag kan garanetra att jag tänkt fuck you bitch någon gång om jag har blivit bänkad eller så. Eller kritiserad av Larry i brottarringen. Men när Sivan igår antydde att vi hade dålig kondis i laget, då rann bägaren över.



Hmpf.

Ingen fys, bara mys, eller hur var det? Vad är det för fel på det, Sivan?