snurrfinten

Idag är det tisdag och imorse när jag tänkte att det var onsdag men insåg att det bara var tisdag och hela två dagar till torsdag blev jag hemskt besviken. Varför? Inte för att jag längtar till helgen utan för att jag längtade till träningen. Två lååånga dagar till ytterligare ett pass i Svingeln.

Va? Vad säger ni om det då? Ha?

Är inte det är härligt tecken på bättre självförtroende och motivation?

Vår damansvariga Jassemundo Johansson går från klarhet till klarhet och uppmärksammade mig igår på att det kommer bli en mycket bättre säsong för mig i år. Hon är så klok den kvinnan. Tack. Idag var jag så inspirerad av henne att jag till och med kopierat ehhens matlåda från igår; köttfärsås med makaroner.

Detta blir första säsongen på många, många år som jag faktiskt liksom tror att jag kan och inte använder innebandyn som en tillflyktsort. Nu har jag kirrat det här halvfasta jobbet som journalist och har ett lugnt privatliv. För alla som inte kan min historia kan jag meddela att jag hade ett par riktigt skitiga år i början av 2000-talet där en före detta sambo betedde sig mycket illa. I år är kanske första året då jag inte av gammal vana alltid kollar mig över axeln när jag är utomhus för att se om han dyker upp. I Älvstranden var innebandyn ett ställe att glömma den där skiten. I Jönköping fick jag chansen att inte bo på Hisingen och riskera att stöta på honom. I RBK Göteborg kunde jag inte hålla masken och kunde börja lipa på träningen när det gick dåligt. Inte på grund av innebandyn, utan för att det andra var för jobbigt. Och nu, i IBF, känns det äntligen bra igen.

Och jag har chansen att tro på mig själv och en framtid. Så mycket att jag äntligen kirrade ett jobb.