snurrfinten

Å, vad sugen jag var att slänga mig i Svarttjärn när jag sprang nyss. Det var i slutet av min runda, jag vet inte hur långt jag sprang eftersom jag brukar prova stigar och andra vägar genom skogen än de där trökiga tvåochenhalvan, tjärnet, femman och åttan som jag har sprungit sedan jag började i Älvstranden 1996. Jag kommer nog skriva att jag sprang sju kilometer i egenträningsrapporten. Nog ska man överdriva lite i den, Sluggern will never know what hit him. (Otroligt kul mening för er som var med på spårvagnen i lördags.) Nåväl. Jag sträckte ut armen när jag sprang i stekhet sol längs vattnet och kände hur det osade värme från den kolsvarta ytan. Det var som om tjärnet låg på lur och väntade på ett tillfälle att hoppa upp och bita mig i hälen. Sedan sprang jag in i tallskogen och rundan blev ännu mer trollsk. Där i skuggan var barren på marken så där snusigt torra som barr kan bli under sommaren men lite längre bort var mossan fortfarande fuktig och full av liv. Rakt in i medeltiden med motorvägen som ett ständigt bakgrundsljud.

Vad jag vill säga med denna naturlyrik är att jag verkligen rekommenderar att prova andra vägar när man springer. Jag tycker att det är förbenat tråkigt att jogga men inne i skogen är det spännande men myror, ekorrar, hackspettar, fasaner, älgar och dessutom har man ingen aning om hur långt man har sprungit eller har kvar och det är för mig betydligt lättare för tvångstankarna att hantera.

För övrigt slår jag till på stort nu när bloggen är igång igen med tema gör om låttitlar i rubriker. Spexigt.