nu vänder det
Öis lämnar jumboplatsen.
Äntligen ett ämne att blogga om...
Dan före dan före dan före dopparedan idag. Husqvarna på lördag. 14.30 Torpahallen. Jag räknar med att alla är där.
Det har sett hett ut på träningarna denna vecka och stämningen är så där härligt uppåt men aggro. Efter att ha tvivlat ett tag på varför jag spelar innebandy känns det genast lite bättre när serien närmar sig. Vändpunkten för mig var matchen i Xdin-cup i lördags, som vi visserligen förlorade, men allt annat kändes så himla bra. Jag kände att mina lagkamrater trodde på mig och jag trodde på dem. Det är inte mycket som behövs för att höja ett självförtroende. Några uppmuntrande ord, lite tilltro på plan.
Mitt all time low i självförtroende var när jag gick fram till Sudden i en periodpaus för att fråga om det var okej att jag sköt i power play. Direkt när jag uttalat orden insåg jag hur fel det var av mig att inte tro att jag får skjuta, i power play dessutom, och jag gjorde faktiskt en liten u-sväng där. Nu tycker jag snarare att jag borde vara den som alltid skjuter i power play. Typ.
En sak som inte var lika härlig med matchen i lördags var Annas hemska knävridning och nu efterföljande bortavaro från innebandyn. Vi var många som ville lägga oss bakom sargen och gråta av oro när hon bars av plan. Orättvist och aptråkigt är vad det är.
**
Åsa, jag har rest på mig.
I väntan på att Machomangan ska orka sig upp ur sängen för att gå morgonpromenad med hunden och jag fastande jag framför datorn. I något tillbakadraget försök att meddela att han faktiskt nu väntar på mig kom ovanstående ord smygande mot mig. De illustrerar kanske främst hur ofta en morgonpigg som jag blivit irriterad på en seg jävel som honom.
Äntligen ett ämne att blogga om...
Dan före dan före dan före dopparedan idag. Husqvarna på lördag. 14.30 Torpahallen. Jag räknar med att alla är där.
Det har sett hett ut på träningarna denna vecka och stämningen är så där härligt uppåt men aggro. Efter att ha tvivlat ett tag på varför jag spelar innebandy känns det genast lite bättre när serien närmar sig. Vändpunkten för mig var matchen i Xdin-cup i lördags, som vi visserligen förlorade, men allt annat kändes så himla bra. Jag kände att mina lagkamrater trodde på mig och jag trodde på dem. Det är inte mycket som behövs för att höja ett självförtroende. Några uppmuntrande ord, lite tilltro på plan.
Mitt all time low i självförtroende var när jag gick fram till Sudden i en periodpaus för att fråga om det var okej att jag sköt i power play. Direkt när jag uttalat orden insåg jag hur fel det var av mig att inte tro att jag får skjuta, i power play dessutom, och jag gjorde faktiskt en liten u-sväng där. Nu tycker jag snarare att jag borde vara den som alltid skjuter i power play. Typ.
En sak som inte var lika härlig med matchen i lördags var Annas hemska knävridning och nu efterföljande bortavaro från innebandyn. Vi var många som ville lägga oss bakom sargen och gråta av oro när hon bars av plan. Orättvist och aptråkigt är vad det är.
**
Åsa, jag har rest på mig.
I väntan på att Machomangan ska orka sig upp ur sängen för att gå morgonpromenad med hunden och jag fastande jag framför datorn. I något tillbakadraget försök att meddela att han faktiskt nu väntar på mig kom ovanstående ord smygande mot mig. De illustrerar kanske främst hur ofta en morgonpigg som jag blivit irriterad på en seg jävel som honom.
Kommentarer
Postat av: Jasse
Du e la för rolig!
Trackback
