snurrfinten

En dag.
En dag ska jag sluta spela innebandy.
Och det blir en glädjens högtid.
Helgens ord om förtröstan.

Vi har varit i Karlstad för att spela Kallsta Open i helgen och det har varit en helg full av dramatik av varierande slag.

Cirkus 20 sekunder in i det här klippet från en av herrarnas matcher skapar en av våra gubbar lite vardagsdrama för sig själv. Hehe. Kobent?

Jag är själv ganska bra på att dramatisera upp det när jag är iväg med innebandyn. Jag mår alltid dåligt när det är turnering eller träningsläger nu för tiden. Eller tuff match i serien. Jag mår illa och får migränliknande symptom efter matchen och i helgen vomerade jag säkert fem gånger. Migrän efter fysisk ansträngning är inte helt ovanligt och jag är rädd att det är det jag får. Drick mer vatten och ät mer är alltid tips jag får slängt till mig men jag tycker ju att jag sköter det där. Drick ännu mer, säger alltid någon då. Otroligt trött på den kommentaren är jag. Är det nån som vet nåt om det där? Annat än drick och ät och sov?

Nåväl, nog om min bitterhet.

Vi kom tvåa i gruppen efter två klara segrar mot Akerselva och Jik och en klar förlust mot Kais Mora. Jag gillar verkligen Moras innebandy. Holistisk där hela laget får vara med och underbart passningspel. Inga soloräder där inte. Sedan blev det byebye efter 10-2 i kvarten mot Huddinge. Kais vann finalen mot Huddinge med 8-0. Shit.

Jag har för få minnen från våra matcher för att analysera vårt spel på något sätt. Men jag har två feta blåmärken på innerlåret efter täckta skott i boxplay. Det tolkar jag som att vi är rätt bra på att stänga igen när vi får utvisningar. Alltid nåt inför seriepremiären om mindre än två veckor.

Detta om detta.